Nu är det nog första gången jag känner balans i livet! Sjukdomen tvingar mej till det, och det börjar jag bli mer tacksam för. Att förstå sin egna svaghet är nog svårt och min är sannerligen att ta på sig för mycket och inte säga nej. Att ta på sig för mycket kan jag inte nu, då blir jag sämre så jag måste hålla jämn nivå hur mycket jag gör om dagar och känner nu att de funkar. Säga nej, stop eller försvara mej har jag haft ganska svårt med, främst till vänner eller dem jag brytt mej om. Men har insett att det går hur bra som helst. Så finns ingen anledning att sluta bry mej om mej själv och sätta mej i första rum. För ju bättre jag mår i själen, ju mer kan jag ge! Så tyvärr måste jag rensa i mitt liv som tar och tar å ger dåligt tillbaka. Synd ja, men alla har vi val!
Var med på ett AA möte! Herregud, det borde varje behandlare inom missbruk gå på! De är ju facit och sikken jäkla information man får. Jag känner mej väldigt ödmjuk och fylld av inspiration. Vi som behandlare måste ha rundad kunskap, att bara kunna en metod, att bara veta kliniskt vad som händer med människan och tro att vi som behandlare vet allt är bara pretentiös å farligt. Och de på mötet var otroligt tacksamma och glada att se en behandlare där, ställde massa frågor och delade med sig och ville att jag ska komma tillbaka! Det ska jag!
Och som avslut, en STOR kram till Sofie, som kämpar på! Trots alla motgångar, jag är stolt över dej kickan! Och en STOR kram till Cattis, som alltid låter mej vara mej och har blivit drabbad av samma åkomma som mej! Du och jag i rullstol ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar