Jag har många speciella vänner i mitt liv, en del har jag känt en kortare tid och en del har jag känt i många många år.
Min äldsta vän, vi kallar honom Rocky (för han kallades det när vi träffades) träffade jag när jag blott var tolv år! Han var lite äldre och förbannat cool tyckte jag, snygg, mörkklädd, alltid svar på tal och skämtsam! Så fort han var i närheten så blev jag generad och blyg, så att vi pratade var ju ett smärre mirakel. Men det är det som är grejen med honom, han SÅG alltid mej! Och nu 14 år senare (jisses) så är han lätt den personen som är mej närmast. Han är den jag ringer och känner mej ensam å han får mörkret att försvinna, han är den som orkar lyssna på mina konstiga tankar om världen och har något att säga emot! Han finns där, och under alla år, även om vi inte pratar ofta så har han meddelat mej att han finns där! Han utmanar mej att bli en bättre Sara! Och jag vet att han kommer att finnas i mitt liv komma skall. Han skänker mej fantastisk trygghet!
Okej..nu börjar det bli lökigt! Ville bara visa min tacksamhet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar