Skymningslandet

I söndagskväll/natt ringde jag hem Daniel, det kändes som det var på G under hela dagen och på kvällningen så ökade symptomen och jag fick andas igenom kramperna. Natten gick, morgonen gick och det blev inte värre utan stannade fint precis där det var. Framåt måndagkvällen så var jag övertygad om att det var falskalarm, inget barn skulle komma. Och rätt hade jag. Så efter att ha sovit ganska okej i natt och kommit till sans med min kropp bara jävlas så drar förvärkarna igång med jämna mellanrum. Inte tillräckligt för att komma upp på kontroll, inte tillräckligt för att ignorera hela. Skymningslandet! Varför har ingen berättat det? Att i slutet så kan ens kropp komma på ett helt nytt sätt att jävlas med en?! Det kommer inte komma nått barn idag heller, tvivlar jag väldans starkt på. Först när vattnet går eller värkarna kommer med 3 minuter i mellan så kan jag nog börja våga mig på att tro att det kommer ett barn. Tills dess kan kroppen vara i skymningslandet själv, jag tänker inte vara med och leka! Daniel är bl.a. köttansvarig hemma och nu är han även fransk marängansvarig! Nu är det två plåtar i ugnen som står och gräddas. Så mycket kärlek Daniel har lagt på dem, vansinnigt! De kommer bli mycket mumsiga till en kopp Chai te sen! Daniel är även ansvarig för: köttfärssås, kaffe, fritering, baconröra och allt som kräver att man följer recept till punkt och pricka för det kan inte jag (måste ju höfta till det annars går det ju bara inte *tvångstankar*). Har jag glömt nått älskling?