Lite ostigt men va fan

Igår hade jag och Daniel 18 månaders dag! Det är galet egentligen hur nära det var att det inte vart VI. Det var ju liksom inte det lättaste valet, känslorna fanns där, grunden och vänskapen fanns där men frågan var om han och jag var redo att ta hoppet. Det som rädslan var att om det skulle gå åt helvete så skulle våran vänskap gå åt helvete! Och jag behövde den, det var min livlina och det var det för Daniel med. Men jag är så jävla tacksam att vi “hoppade” tillslut! Jag kommer fortfarande starkt ihåg att Daniel ringde och sa att han kallat mig han flickvän en vecka redan men inte berättat det för mig, det var inget vi hade pratat om än. Det föll sig naturligt berättade han och jag bara skrattade å höll med, vips så var han min och jag var hans! Och 18 månader senare så är vi starkare än någonsin. Japp nu vart det ostigt värre, men så är det när man är kär! Kan ej hjälpas! Älskar dig, Daniel!