Jahaa

Min läkare berättade i Torsdags att de hittade nått i blodproverna, och det var inte bra. Va alla människor vill höra när det kommer på återbesök *skratt*. Han berättade att mycket, 90 % pekar på att det är SLE. Så nu måste jag utredas ytligare. Jag är mest lättad, det är inte inbillning eller psykosomatiskt! Så jag gick leendes där ifrån, och jag känner mej fortfarande lugn för 10% säger att det kan vara nåt annat som inte innebär livstid med skov, men är det så så är det så. Tänker jobba ändå, vilket jag sa till läkarn som ville sjukskriva mej. Va fan varför ta bort det som gör en glad? Men som sagt jag har 10 % på min sida!

Sia

Min älskade katt Sia har ramlat från balkongen...
Har plasthönsnät så att katterna kan vara ute på balkongen, vilket de är ofta!
För två dagar sen så ringde min mobil när jag var på jobbet, det var en kvinna som sa att hon var granne till mej och att min katt låg skadad under balkongen..! Min första reaktion var att det är inte MIN katt, min balkong är ju nätad och trygg men sen beskrev hon henne och jag förstod att det var Sia! Jag rusar ut ur kontoret på halt ny torkat golv och rasar hårt, och börjar gråta. Inte för att det gjorde ont men för att nu förstod jag allvaret i samtalet. Springer hem, bor ju 7 min från mitt jobb. Upp i lägenheten och ropar på Andreas om han vet var Sia är, han har ingen aning. Så jag springer ner och ut under balkongen, ingen katt! Gråter och försöker ropa på henne men förstår att jag kommer inte hitta henne. Så där står jag och paniken sprider sig, vem ringer jag?..vem kan hjälpa mej?.. Mitt i allt kommer en man, vaktmästarn och frågar om jag letar efter en skadad katt? Ja!! För i helvete. Han pekar på en taggbuske och säger att det ligger en liten katt där, skadad. Han såg den när han skulle klippa busken och valde att låta den vara..! Jag hoppar in i busken och ja..där är hon! Livrädd och skadad. Så jag tar hem henne och undersöker henne, bakbenet blöder och hon haltar samt chockad. Bäddar ner henne i hennes gömställe och ringer Andreas mamma, min pappa, veterinären med frågan hur gör vi nu? Veterinären sa avvakta låt henne vila och se hur hon mår om ett par timmar.
Hon mår bättre, det går sakta men hon vilar mkt och vill vara ifred men låter mej klappa och mysa med henne, hon haltar men hon hoppar upp till fönstret för att njuta av morgonsolen och hon äter om jag ger henne!
Hon är ju mitt hjärta, för hon är speciell och udda. Så dessa dagar har varit hemska. Sen gjorde inte att jag ramlade på min "dåliga" sida saker lättare, så vi båda vilar tillsammans!

*mutter*

Trött på egon människor och taskigheter, va fan peeps nu växer vi upp och tar ansvar. Hela jävla livet är inte som i högstadiet!

Ett svar

Röntgen visade ingenting, så det är väl bra men fortfarande ingen diagnos *sigh*

För farre på ti´n

Igår träffade jag en annan läkare, min husläkare. Och äntligen var den nån som tog mej på allvar, så nya blodprover och röntgen å bort med att det skulle vara muskelinflammation vilket jag inte trodde att det var från start! Ska tillbaka på Torsdag för att få reda på vad proverna visade.
Det kändes väldigt skönt att läkaren förstod bara av att läsa journalen att jag måste ha ont och sen efter undersökningen säga att han tror mej. Den andra läkaren har mest bortsett att jag skulle ha ont i lederna för jag var för ung för det och började bli irriterad över att jag kom tillbaka hela tiden. Jaja det tog 7 månader innan nån hörde mej men nu är jag hörd så får vi se vad proverna säger!
Den nya värkmedicin jag fick så får man absolut inte dricka alkohol 1 dag innan man tar en tablett och två dagar efter! Så det kommer bli en vitmånad vilket jag välkommnar, inget jag saknar ändå! Jag kan boogie woogie nykter ;S

Att vara

Ibland förvånar jag mej själv, hur går visa saker till. Just nu sitter jag mest och undrar över varför vissa negativa saker folk säger om mej fastnar mer än andra? Det som fick mej att börja fundera på det hela är för att i helgen så kanske jag kommer träffa en kille som sa saker till mej för 2 år sen som gjorde mej ledsen, delvis för att han känner mej inte så väl för att veta att jag är en sån person som han anklagade mej för att vara och att jag inte har gjort han nått ont för att förtjäna de han sa till mej. Hursom haver så finns möjligheten att han är där jag är bjuden till och det får mej att inte vilja gå. Helt otroligt korkat och väldigt olikt mej..varför känner jag så? Jag brukar inte känna så, jag brukar bara ignorera såna personer för de betyder ju ingenting för mej, men just de han sa gjorde väl ont och jag vill nog inte höra dem igen även fast det kommer från en människa som jag inte anser vara något speciellt i mitt liv..varför vill jag inte möta han igen?

På en annan not, mina föräldrar ska skaffa två katter så jag ska väl bli syster igen.

Min pappa sitter och blir motvilligt kär i Sigge och Svante (som jag döpt dem till) men vem kan hålla sig ifrån att bli kär i kattungar?!!

Mina nya tuffa tunnlar <3

*sigh*

Allt är ju så varm, orkar ju för farre ingenting!!

Så vad händer, inte mkt! Sitter mest i väntans tider, väntar mobil, nya tunnlar till öran och besked från skolan. Kan hösten bara komma nu!